Red-Alert´s Dewi

den första CattleDog som är

godkänd Försvarsmaktshund

Jag testade honom i våras för att komma med på kursen till FM-hund. Det var inga större problem, vi blev uttagna.

Testet består av ett hanteringsprov. Hundarna ska klara av att sitta tysta och koppla av i basen. Vind och ljudmarkering+ skottprov.

Sedan börjar utbildningen

Hundarna tränas i att kunna vara uppkopplade i basen, vara tysta och sova ute i mörker.

Vi tränar vind- och ljudmarkeringar med figuranter på upp till 150 m. I en sökruta på tävling är det max 50 m. Spåret är 1½ km i varierande terräng.

Man får ju lägga upp träning med att successivt öka avståndet och motivera hundarna till att tycka att det här är jättekul men samtidigt får det inte bli så mycket att de börjar skälla och pipa. Vi har tränat ca 1 år i snitt 2 ggr i veckan för det här. Dewi var klar redan i höstas men då fanns det inga prov tillgängliga. Lydnadsdelen av provet gjordes en vinterdag med minus 17 grader, Dewi utförde allt till belåtenhet, men det beror nog mycket på att vi har tävlat en del så att momenten var ju klara för honom. Platsliggningen tyckte Dewi var kall, jag står upp. Och där stod han i 5 minuter och fyra skott blixtstilla, trots kramp i höger bakben.   

Så kom äntligen den stora dagen när vi skulle gå upp på provet, vi var 7 st som skulle gå upp.

Vi åkte upp på fredag kväll för att bygga kojor och bas till våra hundar. Den natten fick hundarna sova inne med oss. Den höglöpande tiken fick vara kvar i bilen.

På lördag morgon startade provet med att vi fick gå fram till kontrollanter och provledare som visiterade hundarna och går fot med dem medan föraren tittar på. Efter det sätts hunden i en främmande bil. Dewi fick ögonkontakt med mig och började ge mig uppmaningsskall så jag vände snabbt ryggen till honom och han slutade skälla. Man avslutar med att föraren tar hunden ur bilen och möter en annan hund. Efter det tar provledaren hand om hunden och man sätter den i basen och sen får man bara igen sin hund när man ska jobba med den. Hundarna rastas och sköts om av personalen.

Mitt på dagen var det dags för patrullstig, den är 1 km lång i råterräng. Där skall hunden markera en ljud- och en vindfigurant.

Nog var det råterräng alltid, sten och klippor med mossa på så man glider fint och har inte en aning om vad man har under fötterna. Dewi var ganska glad att få komma till matte igen så han var tänd på att jobba. Han är väldigt metodisk i sitt patrullarbete och växlar hela tiden mellan vind, ljud och spår. Jag tyckte vi gick och gick och tänkte ska han inte markera någon gång. Rätt var det är stannar han till och har en jättefin ljudmarkering. Jag kom ihåg att sätta mig ner på huk och markera ljud. Skönt, då hade vi tagit den figuranten. Knallar vidare och får kommentaren att jag ska sänka tempot och tänka på att jag ska ha ett gäng hemvärnsgubbar efter mig. Min tanke var, de får väl träna mer då, men det sa jag inte högt.

Vi knallar vidare och Dewi vindmarkerar men det var i mitt tycke en för svag markering så jag köper inte den. Får två markeringar till och markerar den sista halvhjärtat tyckte fortfarande att det var för svagt. Det visar sig sedan att det knappt fanns någon vind och att alla hade svaga markeringar utom sista hunden för dagen när kvällsbrisen kom. Vid utvärderingen fick vi reda på att vi var 5 st som fortfarande var med i leken. 3 av oss fick reda på att vi hade en tumme i ögat och fick skärpa oss när det gällde att lita på våra hundar och stötta dem mera.

 Vid 8- tiden var det dags för stillastående patrullering. Det gäller för hundarna att följa två ljudfiggar under en timmes tid. Figgarna rör sig i olika riktningar och gör halter där det blir helt stilla i flera minuter. Kontrollanter och provledare rör sig bakom hund och förare för att se när hundarna markerar och förarna ger tecken. Nu började nervositeten att släppa, för jag hade varit spyfärdig hela dagen av nervositet. Dewi brukar vara ganska säker på det här. Vi hade en schäferhane bredvid oss, sedan kom löptiken, Dewi brydde sig inte om henne i början men när i hans tycke ungtuppen Nitro började pipa och vädra efter henne reste han sig upp och sa ”nu får det vara nog, hon är min”. Vände snabbt bort honom och sa till honom att skärpa sig vilket han gjorde och började jobba igen. Dewi kan lägga sig ner när det är tyst och koppla av helt. Så fort han hör ett ljud åker huvudet upp och visar markering. På slutet kommer fig ganska nära och en del hundar kan börja skälla. Dewi var helt tyst men stod upp och höll full koll på vad som hände därute. Vi blev godkända på det också.

Nu var det natten och spåret kvar. Natten gick alldeles utmärkt, personalens enda jobb blev att övertyga sig själva om att Dewi verkligen var kvar. Han var helt tyst och lugn, ett enda  problem hade de, de höll på bli ihjälpussade.

 Söndag, ”Nu var det bara spåret kvar” Man har en patrullstig på 200 meter där spårupptaget finns. Hunden måste hitta det och fullfölja spåret där det är tre apporter + slut, en vardera i tyg, metall, plast och trä. För att få godkänt måste man ha en apport och slut.

Vi gick ut på patrullstigen efter 100 m började Dewi markera till höger att han har spåret men plötsligt slår han över till både vind och ljud, så jag markerar det och vad händer då, en joggare kommer glatt förbi, det var honom han markerat som vind och ljud. Jag tror ju direkt att vi är underkända men kontrollanten beordrar oss att gå mot den punkten han först visade markering och han tar upp spåret och jag kan markera att det är spår. Puh vi är fortfarande med! Sedan får man lägga hunden en bit in på spåret och där ska den ligga i 5 min innan man får order att sela på. Dewi låg lugnt och jag satt i låg ställning och gjorde ordning sele och lina. (det var bara jag och en till som hade haft låg ställning då, så där tog man igen några poäng hos kontrollanterna).

Så fick vi order och iväg det bar, genom skogen upp på berget där fanns det bara sten och lite lav. Jag såg på Dewi att han tappade spåret och tänkte nu är det kört hur ska han kunna få någon vittring här. Nu är det ju så att Dewi är en utmärkt spårhund som kan lösa problem, så han vände tillbaka dit vi kom ifrån och fick fatt i spåret igen över berget och in i skogen till första apporten. Då började tårarna rinna på mig av ödmjukhet inför min hund hur duktig han är. Vi fortsatte ut på en plan vid ett förråd in i skogen igen 50 m efter en stig och då trodde jag att han gått av spåret. Han fortsätter 90 grader in i skogen tar nästa apport, spåret går vidare och slutligen kommer vi fram till en väg. Jag tänker nu måste det vara slut, Dewi bryr sig inte utan fortsätter över vägen ca 50 m och kastar sig ner och tuggar på slutapporten. Jag rusar fram för att rädda den och öppnar midjeväskan åt honom och ut väller köttbullarna som är kvar, det är han väl värd.  Nu visste jag att spåret var godkänt men visste inte hur det gått med upptaget. Det blev en nervös väntan på resultatet innan alla hade gått klart spåren och vi fick besked om hur det hade gått.

Alla som hade klarat spåret blev godkända det hade varit lite strul både här och där med joggare och pensionärer.

Äntligen kunde man pusta ut och börja glädjas åt framgången.

Jag är så stolt över min hund, han har bevisat att han är en värdig brukshund som jobbar och sliter även om det är svårt, varmt och en hispig matte som man måste släpa på.

 Jag rekommenderar verkligen att prova på bevakningen man lär sig samarbeta med sin hund och får en väldigt fin gemenskap med sina kurskamrater. Det har varit mottigt ibland under  året, då jag började med en bruten fot och sedan fick operera min axel men det har varit så roligt och intressant så jag har kämpat mig till träningen ändå. Dewi har fått en ny säkerhet i sitt arbete som säkert har gett honom större självförtroende.

 Dewi har nu titeln Försvarsmaktshund och blev också SUCH

 Kicki Näslund och Dewi