Hur allt började...

Vi startade vår kennel år 1980 med rasen Australien Kelpie och utökade med Schäfer år 2004.

Björn och jag köpte vår första gemensamma hund 1974 det var en schäferhane vid namn Dart. Han hade lite väl mkt nerver så han passade bäst med husse som är lite lugnare än mig, men vi lärde oss mkt på den hunden. Björn och Dart tävlade framgångsrikt i lydnad, i bruks hade han svårt att koncentrera sig. Vi fick honom uppflyttad ur appell spår med hjälp av köttbullar under apporterna.

Efter ett par år med småbarn på armen ville jag också ut och tävla med hund. Jag insåg ju att det inte skulle gå något vidare med Dart och mig. Då började sökandet efter en ny hund, det dök upp ett reportage om Kelpie i Brukshunden och jag blev väldigt nyfiken då det verkade vara en pigg och alert hund som tålde lite tuffa tag fast den var liten.

Jag tog kontakt med de uppfödarna som fanns då och det var tre. Jag beställde en valp av Kerstin Rennerfeldt men tiken gick tom. Då tipsade hon mig om Gunilla Fristedt Yttergårdens Kennel att hon och Charlotte Hillerström väntade en dräktig tik från Australien.

Jag ringde Gilla och pratade med henne, beställde valpen per telefon och tio veckor senare landade det en svart vilde på Midlanda vid namn Kanguroos Action.

Dart fick panik när vi släppte in valpen i bilen, han var helt övertygad om att det var min kompis svarta elaka katt. Det här med att man ska släppa ihop hundar på en neutral plats och låta dem hälsa visste inte vi.

Vi kom i alla fall hem med valpen och det blev matdags. Vi gav Dart hans 1 liters portion och Action sin. Helt plötsligt försvinner den lilla svarta och vi hör Dart gnäller då har valpen kört bort honom från hans matskål och ätit upp en liter foder.

Vi slängde oss på telefon till Gilla och frågade vad gör vi nu han spricker, Gilla tröstades oss med att Kelpien är så nära Dingon (Australiska vildhunden) att de klarar av det. I fortsättningen åt Action för sig själv resten av hans liv och det blev långt han dog 16.5 år gammal. Vi avlivade honom och Yttergårdens Black Dancing Queen (Queenie) samtidigt då de var ett alfapar.

Med de två hundarna startade vi vår kennel. Action var en buse (hans rackartyg skulle man kunna skriva en bok om) orädd för det mesta och en ledargestalt. Yttergårdens Black Dancing Queen var en aristokrat i varenda klo, utom när hon vallade.Ggud nåde det får som inte flyttade sig och hon höll ordning på de andra hundarna i kennenl med hjälp av Action.

Både Action och Queenie var mycket bra representanter för sin ras både exteriört och mentalt så vi fick rådet att para dem. Vi fick en kull på sex valpar fyra svarta och två bruna. De såldes dels som sällskap till sportiga familjer och som vallhundar. Det var inte så många som kände till Kelpien som brukshund då.

Vi har haft ca en kull varje eller vartannat år i vår kennel, jag tar aldrig en kull valpar om jag anser att hundarna inte är tillräckligt bra eller om jag inte kan ägna mig helt åt kullen när jag har den. Vi har fött upp SM-vinnare och brukschampions och ett flertal tjänstehundar

Problemet med att föda upp Kelpie är att vi har en väldigt snäv avelsbas och tyvärr finns det inte så mycket nytt blod att hämta i Australien heller, då Kelpien inte har någon status där utan räknas som ett arbetsredskap. Så det är ett problem vi arbetar på.

Schäfern kom in i vår kennel när vår dotter köpte en unghund av Göte Larsson Piwinas Kennel. Lady visade sig vara bra mentalt och exteriört så Göte ville köpa en kull på henne men hon gick tom tack vare att hanen hade borrelia och var steril. Sedan flyttade Göte till lägenhet och det blev svårt att ha valpar där, så vi parade henne med Triumps Layos. Mitt hjärta har alltid klappat för schäfer.

Eftersom jag är både utställningsintresserad och vill tävla bruks och det inte har funnits så många kennlar där det funnits hundar som gör båda delarna så har jag satsat på Kelpien. Jag tror ju på att det går att kombinera exteriör och mentalitet och det är det vi försöker göra med våra schäfrar vi får väl se hur det går. Det bästa med att vara uppfödare är att få följa de små liven från dem föds och se hur de utvecklas och se kärleken mellan valpen och deras nya ägare när man träffar dem igen. Går det dessutom bra för dem på tävlingsplan så är det bara bonus. Målsättningen är att föda upp brukshundar med bra mentalitet och exteriör som kan föra rasen vidare. Man får också glädjen av att få många nya vänner både tvåbenta och fyrbenta.